Rymlingarna

”Då jag hade lagt upp av köttbullarna och potatisarna stack jag ner skeden i burken. Jag tänkte ösa på ett rejält lass av sylten. Men då tog farfar skeden ur min hand och la upp en pytteliten klick. Och sedan tog han en nästan lika liten själv.
-Vadå? sa jag. Får jag inte mer? -Nej, sa han. Jag vill att burken ska räcka livet ut. Du kan spara sylten till sist och ha som efterrätt.
Det tänker jag göra.”
.
Farfar gormar och svär en hel del
men Lill-Gottfrid tycker ändå om att hälsa på honom på sjukhuset. Medan han smugglar in pilsner och sillsmörgås till farfar sitter Pappa helst kvar i kafeterian och löser korsord. Med hjälp av Adam i bageriet gör Lill-Gottfrid upp en plan för hur farfar ska kunna rymma från sjukhuset och åka ut till sitt älskade hus i skärgården en sista gång. En rymning för att minnas, vara lycklig och leva en sista gång innan man ska dö.
.
Så är den då här, det som kom att bli Ulf Starks sista bok. Med hans signum, en gestaltning från hans egen barndom med en vacker vänskap mellan en pojke och hans farfar. Värmen dem emellan känns igen lika väl som den kyligare och strikta relationen till tandläkarpappan.
.
På flera vis känns det som att ”Rymlingarna” var menad att bli hans sista bok. Han slog igenom 1984 med ”Dårfinkar och dönickar” där Simone har en döende morfar som längtar ut till sitt skärgårdshus där han minns sin älskade, bortgångna fru. Morfar heter dessutom Gottfrid.
.
”Rymlingarna” är ett vackert och mycket värdigt avsked av en av våra mest älskade författare. Kitty Crowthers typiska illustrationer är vackrare än någonsin och förhöjer läsupplevelsen ytterligare. Rekommenderas varmt från ca 6 år och uppåt. Den passar extra fint så här till Allhelgonahelgen när vi saknar och minns de som dött.
.
Därmed har jag nu tipsat om samtliga Augustnomineringar (denna återfanns i min bokhög men jag hann inte recensera innan nomineringarna avslöjades). Jag avundas inte elektorernas svåra arbete att nu välja vilken av de sex nominerade som ska föräras med Augustpriset 26 november.

Vilka nomineras till Augustpriset?

Ikväll får vi äntligen veta vilka som nomineras till årets Augustpris. Det ska bli mycket spännande att se vilka sex böcker juryn valt ut bland barn- och ungdomsutgivningen! Jag har ju den senaste tiden spekulerat en del i vilka som kan tänkas finnas med ikväll och ser fram emot att se om några av mina gissningar eller förhoppningar stämmer. Om du vill vara på plats på Södra teatern ikväll så finns mer information och biljetter här. Använder du koden August18 får du 20% rabatt på biljettpriset.

För dig som stannar hemma men ändå är nyfiken finns möjligheten att följa livesändningen här.

Mitt fönster mot rymden

”Först var allt så bra, men det fattade man ju inte då. Det var som det var bara.
Tiden gick och stjärnorna satt där dom skulle. På våren kom tornseglarna; jag låg på bron med pappa och såg hur dom skrev meddelanden till oss i luften. Rymden växte och det var långt till jordens undergång. Mamma jobbade jämt, sen kom hon hem och berättade om svarta hål. Pappa köpte ekologiskt och mest vegetariskt och tandläkarna tittade djupt i munnarna och tyckte det såg bra ut. Nästan alla var nöjda.”
.
Så inleds Oskar Kroons svindlande debut ”Mitt fönster mot rymden” med illustrationer av Josefin Sundqvist. I Gurkans värld snurrar det mesta kring pappa. Pappa hämtar efter skolan, handlar och lagar mat. Städar och köper nya vantar. Mamma jobbar jämt med sin AVHANDLING. Hon forskar på rymden men pappa blir alldeles illamående av att tänka på oändligheten och världens undergång. Gurkan har det fint, leker med Hedvig och myser med pappa. Men så börjar pappa hosta en dag och allt blir annorlunda.
.
Vilken debut av Oskar Kroon! Den språkliga tonen, vardagens smutsiga badrumsspegel, kärleken mellan en pappa och ett barn. Rädslan och oron över att mista en förälder skildras så otroligt vackert. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Allt detta ryms i korta kapitel illustrerade med Josefins känslosamma blyertsstreck.
.
Den här berättelsen stannar kvar länge och om jag bara får önska en enda nominering till Augustpriset så blir det denna.
.
En sorglig men också varm och hoppfull berättelse om att ha en sjuk förälder. Rekommenderas å det varmaste som högläsning från ca 6 år och långt uppåt, utmärkt läsning även för vuxna.

Kattvinden

”Det sitter ett papper i den gamla skrivmaskinen. Jag drar ut det och känner med fingret över bokstäverna som pressats in i arket. Jag läser orden och känner med ens rysningen genom hela kroppen… Det är inte möjligt! Där står ju mitt namn. Manda. Och en rad till: Du ser inte allt. Vem har skrivit mitt namn? Och varifrån kommer orden? Vad är det jag inte ser?”
.
Mandas farfar ska sälja Villa Bellevue och de hjälps åt att rensa det pampiga gamla huset inför försäljningen. Det ser ut att ha stått tomt i åratal och det ryktas att det spökar där. Manda märker snart att saker byter plats och hon hör konstiga ljud. Samtidigt beter sig farfar mycket märkligt varje gång de är i huset. Har rör sig så vant, hittar överallt. Som om han varit där förut.
.
I ”Kattvinden” flätas nutid och dåtid samman i Villa Bellevue. Berättelsen utspelar sig dels idag och dels när tuberkulosen härjade i Sverige under andra världskriget. Samtidigt utspelar den sig i ett glapp i tiden där de två världarna möts.
.
Det här är inget annat än en alldeles fantastisk läsupplevelse.
En omfattande bildroman (350 sidor) där Helena Öbergs berättelse griper tag, fängslar och för tankarna till Maria Gripes älskade klassiker ”Agnes Cecilia -en sällsam historia”. Kristin Lidströms illustrationer är så vackra och känslosamma att de stundtals tar andan ur mig.
.
Boken växlar mellan kapitel med enstaka svartvita illustrationer från nutid och flera uppslag med färgillustrationer där berättelsen
fortsätter med enstaka meningar i bilderna. En skicklig berättarteknik där färgillustrationerna ger känslan av att man ser en film snarare än läser bok. En läsupplevelse utöver det vanliga, särskilt för målgruppen (12+) som vanligtvis inte får så många illustrerade böcker.
.
2015 Augustnominerades Helena och Kristins ”Din tur Adrian”. Den och ”Fågeln i mig flyger vart den vill” av Sara Lundberg, är utgivna av Mirando bok. Ett litet förlag som drivs med fantastisk känsla för
konstnärliga, poetiska och fängslande läsupplevelser. Det vore
mycket fint om denna uppmärksammas och nomineras på måndag.

Mannen som byggde ett hus

”Det var en gång en man som länge hade stört sig på att huset han bodde i var så litet och oansenligt. Det här huset, tänkte mannen, passar inte mig. Jag vill ha ett nytt hus, ett stort.”
.
Så inleds ”Mannen som byggde ett hus” av Anna Höglund. Mannen kan dock inte komma ifrån känslan av att det är någon annans hus. Han river det och har storslagna planer för sitt nybygge. Musikrum och PA-anläggning (som han inte riktigt vet vad det är), marmortrappor, stjärnhimmel och cigarrum (trots att han inte röker). Åren går och saker måste ständigt förändras, bytas ut och förbättras. Under tiden bor mannen kvar i sitt lilla
oansenliga torp i närheten.
.
Anna Höglund har här skapat en av sina mer humoristiska böcker med glimten i ögat. Här växlar bilderna mellan lekfullt och färgglatt och det suggestivt dova som annars brukar vara hennes signum.
.
Berättelsen läser jag in som en tydlig känga till vår tids statushets och överkonsumtion. Känslan av att aldrig vara riktigt nöjd, att det alltid finns något att förbättra. I det här fallet leder det till att mannen aldrig når sitt mål.
.
Bilderboksformatet nyttjas skickligt för att förstärka illustrationerna, dels när mannen vecklar ut sina skisser på
förbättringar och dels när naturen och skogen brer ut sig i det som en gång var huset.
.
Vackert och tänkvärt om livets förgänglighet och hur åren går om vi inte tar vara på nuet. Boken kan läsas från ca 3 år men absolut även för äldre barn och inte minst av vuxna.
.
Jag skulle säga att det här är en typisk bok som skulle kunna Augustnomineras. Anna har nominerats fyra gånger tidigare och tilldelades priset 1996 tillsammans med Ulf Stark för ”Min syster är en ängel”.

Gropen

”Så fort det är rast sticker alla till Gropen. Man behöver inte ens leka samma, för alla får plats ändå. Några kör hopptävling, några rullar, vi leker rådjursfamilj. De vuxna tjurar uppe på kanten.
-Varför spelar ni inte fotboll eller gungar? ropar dom.
Rolf tar fram en boll och kör några larviga trix.
-För vi vill inte! ropar vi.
Så enkelt är det. Bara Gropen behövs.”
.
På skolgården finns Gropen. De vuxna hatar den och hittar på alla möjliga ursäkter för varför man inte ska vara där. Alla barn älskar den. Stora Roten kan vara koja, björnmamma eller kiosk. Man kan köra banor och allt möjligt. Men så bestämmer de vuxna att Gropen ska bort. Himla orättvist!
.
”Gropen” av Emma AdBåge är en alldeles fantastisk bilderbok med barnets perspektiv i centrum. En underbar hyllning till uteleken och fantasin samt stora funderingar kring vad vuxna egentligen får bestämma och varför. Illustrationerna går i grått, beige och hösttoner. Avskalade bakgrunder blandas med detaljerade barnporträtt. De vuxnas tydligt avståndstagande kroppsspråk längs kanten och barnen som spritter av fantasi och lek. En personlig favorit är när barnen ”gör liten mun och tittar bort” och när de är så uttråkade vid gungorna att de nästan dråsar i backen. Tristess när den är som bäst!
.
Emma AdBåge har gjort det igen. Frågan är om inte det här rentav är hennes allra bästa, vilket inte säger lite. Ni som följt mig länge vet att Emma är en av mina absoluta favoriter och att jag ofta tipsar om hennes alster och har haft ett helt tema med hennes böcker.
.

Emma nominerades till Augustpriset förra året tillsammans med Johanna Thydell och deras ”Dumma teckning”. Dock vann de inte men i år tror jag Emma har goda chanser. En nominering känns given om du frågar mig.
.
Rekommenderas varmt från 2-3 år och även för barn på lågstadiet. Emmas syster Ellen Adbåge har skapat en lärarhandledning för den som vill jobba med boken i barngrupper.

Mizeria

”Said är den här killen som är skeptisk mot allt. Han har konspirationsteorier om allting. Han tror att varje steg han tar är registrerat av Säpo fastän hans största brott är hans dåliga hygien. Shuno har knappt på sig skor. Alltid strumpor i tofflor. Äger inte ens ett busskort, för han vägrar lämna orten. Hans ögon är konstant uppspärrade för han inte vill missa någonting. Han är underskattad, ibland har han rätt, men oftast är han bara delli. Riktig public enemy.”
.
Tvillingarna Aicha och Ali är uppvuxna i orten. Som barn var de oskiljaktiga men nu kommer de längre och längre från varandra. Aicha döljer sin hemliga kärlek och sitt brustna hjärta, Ali träffar sin bästa vän i smyg. Var och en med sitt mizeria.
.
”Mizeria” är Melody Farshins debutbok. Det märks tydligt att hon jobbat mycket med text tidigare och alldeles särskilt stand-up. Hon skriver rappt och rakt, växlar snabbt mellan allvar och humor. Med ett högst trovärdigt språk och skicklig ton skildrar hon tillvaron i orten. Tvillingarnas värld som är densamma men ändå så olika. Omvärldens syn på dem som kille och tjej, föräldrarnas krav och vännernas förväntningar. Hederskultur, kriminalitet, förhoppningar och drömmar. Dessutom lämnas man som läsare med en cliffhanger som måste få en fortsättning. Gärna nu direkt!
.
Jag läste boken kort efter att jag sett filmen ”Måste gitt” och tyckte väldigt mycket om tonen och sättet att växla berättare (främst mellan Aicha och Ali men ibland även andra). Att Melody Farshin uteslutande använder ortenslang utan att ha med någon ordlista förstärker läsupplevelsen ytterligare.
.
En bok jag verkligen hoppas når ut till både tonårskillar och tonårstjejer och en av de debutanter jag har med i min ”hoppas-hög” inför Augustnomineringarna.
.
För lärare som önskar jobba med den på högstadiet/gymnasiet så finns även lärarhandledning.

Regn

”Fyren byter vakt
ändå stannar båda kvar
glömde förtöja”
.
I Anders Holmers ”Regn” varierar landskapen på varje uppslag. Här ryms berg och hav, ökensand och vatten. Det som förenar är regnet men varje uppslag är en berättelse i sig. Allt iscensatt med en lågmäld färgskala i gråbeige ton. Varje uppslag bjuder på en haikudikt som delvis kopplas samman med bilden, delvis lockar fantasin vidare utanför bokens pärmar. Poetiskt, vackert och stundtals överraskande.
.
Det här är en av bilderböckerna jag tog med i min ”hoppas-hög” inför Augustnomineringarna. Det ska bli spännande att se om den kommer med. Rekommenderas från 2-3 år och uppåt. Jag tänker mig att den kan vara fin att utgå från om man vill jobba med poesi och/eller haiku i en skolklass.

Augustspekulationer kring bilderböcker

Här kommer sex av de allra bästa bilderböckerna jag läst under året som gått. Jag skulle bli mycket förvånad om inte någon av dem kvalar in bland de nominerade till årets Augustpris. Fina läsupplevelser är de hur som helst och rekommenderas varmt! Någon ni gillar?
.
”Dom som bestämmer” av Lisen Adbåge. Högaktuell maktfråga ur barnperspektiv som även kan appliceras på det politiska läget. Finns recenserad sedan tidigare.
.
”Jag hatar kaniner och blommor och barn” av Per Nilsson och Lisen Adbåge. Tecknad ur ett oväntat perspektiv med rolig twist i berättargreppet. Recension kommer.
.
”Gropen” av Emma AdBåge. Smått fantastisk i all sin enkelhet. En hyllning till fantasin och barns rätt att leka i naturen. Recension kommer.
.
”Regn” av Anders Holmer. Haikudikter och illustrationer från olika delar av världen med det gemensamt att det regnar överallt. Poetiskt och vackert. Recension kommer.
.
”Modig som ett lejon pigg som en mört” av Marcus-Gunnar Pettersson. Troligtvis den bilderbok jag rekommenderat mest i år när jag fått förfrågningar. Underbara rim och fantastiska detaljer i illustrationerna. Finns recenserad sedan tidigare.
.
”Hemma hos Harald Henriksson” av Uje Brandelius och Clara Dackenberg. För att den lyfter klassfrågan och nyttjar bilderboksformatet så fint. En sk expanderande bilderbok. Finns recenserad sedan tidigare.