”Sparveln vet att det finns stora människor och så finns det barn. Sparveln är ett barn. Och Stora syster är ett barn. Mamma och pappa är stora. Men Barnfarbrorn är både barn och en farbror! Han har ett gammalt ansikte men leker som ett barn. De stora vill inte vara med honom, inte barnen heller. Men Sparveln vill. Åtminstone ibland.”
.
Igår passerade vi en loppis på väg från bibblan och jag kunde inte låta bli att fynda en samlingsvolym av Barbro Lindgren, ”Boken om Sparvel”. Om tiden då världen tog slut strax bakom affärn, om att gå vilse, om Barnfarbrorn och Plåsterlappen. Om att gå på botten på simskolan och om att känna sig så ledsen att man kanske aldrig blir glad igen.
.
De här böckerna väckte stor debatt när de kom, fick man verkligen skriva sånt här för barn? Böckerna kan nog fortfarande ses som kontroversiella med sättet människorna porträtteras ur ett barns perspektiv och hur Barbro inte väjer för att skriva om svåra frågor.
.
Samtliga berättelser genomsyras av Barbros tydliga ställningstagande att alltid stå på barnens sida. Om barnets tankar och vuxnas märkliga sätt att säga en sak och mena något annat. Om att som barn stå oförstående inför vuxenvärldens normer och regler.
.
Jag gjorde en uppgift kring ”Lilla Sparvel” på en litteraturkurs i höstas och tyckte det var mycket intressant att läsa den igen som vuxen. Kängorna till vuxenvärlden är många och barn som känner sig ensamma med sina tankar och funderingar lär finna tröst i berättelsen fortfarande trots att det var många år sedan den skrevs.
.
Rekommenderar varmt att läsa tillsammans med barn i skolåldern, här finns massor att prata om och fundera kring tillsammans. Det bor nog en liten sparvel i oss alla.