”Albus: Vad … är det för rykte?
Scorpius: Ryktet säger att mina föräldrar inte kunde få barn. Att min far och min farfar så förtvivlat gärna ville ha en arvinge, för att undvika att släkten Malfoy skulle dö ut, att de … att de använde en tidvändare för att skicka tillbaka min mor…
Albus: För att skicka henne tillbaka vart?
Rose: Ryktet säger att han är Voldemorts son, Albus.
En hemsk, besvärad tystnad infinner sig.
Rose: Det är nog bara struntprat. Titta, du har ju en näsa, menar jag.”

”Harry Potter och det fördömda barnet” är ett teatermanus skrivet av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne. Översättningen till svenska har gjorts av Lena Fries-Gedin och Jessika Gedin.

Berättelsen inleds med epilogen från Harry Potter och dödsrelikerna. Det har gått 19 år sedan slutstriden på Hogwarts. Harry är numera gift trebarnsfar och arbetar på Trolldomsministeriet. Boken handlar dock främst om Harrys son Albus som går på Hogwarts och hans bästa vän Scorpius Malfoy. Albus kämpar varje dag i skolan med kommentarer om hans far och förväntningarna som folk har på en Potter. Samtidigt börjar Harry ha mardrömmar igen och hans ärr gör ont, något som inte hänt på nitton år.

Eftersom detta är ett teatermanus inkluderar boken repliker, scenanvisningar och miljöbeskrivningar. Läsupplevelsen blir klart annorlunda mot de tidigare böckerna. En fördel som 9-åringen uppskattade extra mycket är att beskrivningen av känslor och sinnesstämningar är tydligare här och man kan lättare leva sig in i karaktärerna. En nackdel som jag upplevde är de många växlingarna mellan tid, rum, tankar o faktiska händelser. Något som troligtvis flyter fint om man ser pjäsen men som jag uppfattade som hattigt vid läsningen.

Dottern tyckte att denna var den bästa i serien, främst för känslobeskrivningarna och för att man kom karaktärerna lite närmre. Själv tyckte jag att det var roligt att återse trollkarlsvärlden och få läsa lite mer Harry Potter men storyn känns lite för hoppig och tunn.

Passar från ca 9 år, som högläsning eller på egen hand. Vi hade HP-böckerna som högläsning när dottern var sju år och hon har sedan dess läst om flertalet av dem på egen hand.