”Jag skulle inte ringa Jonna imorgon. Inte skicka något meddelande heller. Det hade jag nästan slutat med, för jag orkade inte vänta på att hon skulle svara. Det kunde dröja flera timmar. Och ibland svarade hon inte alls. Fast jag visste att hon kollade mobilen jämt. Så jag ringde istället, för då svarade hon i alla fall.
Men imorgon skulle jag inte ringa.
Kanske i övermorgon.”

Elin Nilssons ”Anrop från inre rymden” är något så ovanligt som en novellsamling för unga läsare. Här möter vi olika ungdomar i varje novell som bland annat drabbas av en kompis som vuxit ifrån en, ett stökigt klassrum med en svettig vikarie, en anorektisk syster och en hemlig kärlek. Om längtan efter att bli stor, att vilja passa in och samtidigt stå upp för det man tror på. Här ryms det mesta som rör sig i huvudet när man är sisådär 12-17 år.

Som vuxen hade jag mycket stor behållning av denna läsning. Fängslande berättat, snyggt språk och intressanta karaktärer. ”Anrop från inre rymden” bjuder på vardagliga vägskäl och livsavgörande beslut.

Min enda opponering mot denna bok är målgruppen. Den rekommenderas för 9-12 och min mycket läsvana 9-åring läste men fångades inte alls av berättelserna. Med tanke på ämnena som tas upp och undertexterna i flera av berättelserna skulle jag snarare rekommendera den från kanske 11-12 år och uppåt. Tänker att flera av novellerna är utmärkta diskussionsunderlag i slutet av mellanstadiet-början av högstadiet.