Boktips: Dyksommar

Innehåller annonslänk till Adlibris och Bokus.

”En dag är han som var min pappa bara borta. Det var som om någon klippt ut honom ur verkligheten. Det var ett hål där han brukade sitta vid frukostbordet.”
.
Så inleds ”Dyksommar” av Sara Stridsberg och Sara Lundberg, en berättelse som berör psykisk ohälsa och hur det drabbar familjen när en pappa inte längre ser någon mening med att leva. Ett svårt ämne som berättas ur barnets perspektiv där frågor väcks och inte alltid besvaras.
.
Stundtals tangerar berättelsen att bli lite väl förenklad men vid närmare eftertanke kan tillvaron med ett yngre barn te sig precis så. Inget är särskilt konstlat och krångligt, det bara är som det är medan vi vuxna tenderar att förstora och försvåra.
.
För den som uppskattat Sara Lundbergs tidigare verk kommer här en varm omfamning och konstupplevelse. Färgen brer ut sig över alla uppslag boken igenom och med medvetna former och riktningar skildras tomrummet efter pappa, barnets saknad och den lekfulla glädjen i den nyfunna vänskapen Sabina.
.
Trappscenen i sista bilden flirtar med ”Vi springer” som Sara Lundberg gjorde med Joar Tiberg 2014. Även den nominerades till Augustpriset och bägge Sarorna har i och med denna bok fem nomineringar vardera genom åren. En gemensam vinst i år vore knappast någon skräll men som alltid har elektorerna ett icke avundsvärt jobb med att ställa kapitelböcker mot bilderböcker. ”Dyksommar” är dock ett tydligt exempel på en allåldersbok som rimligen kan hamna under granen till både mormor och lillebror. En läsupplevelse som berör och lägger sig nära hjärtat.
.
För den som önskar köpa boken finns här länk till Adlibris och Bokus.

Boktips: Vi är lajon!

Innehåller annonslänk till Adlibris och Bokus.

”Min bror måste åka till doktorn. Pappa lyssnar inte fast jag säger att lajon går till veterinären. Mamma vill att vi ska sitta och prata i soffan. Det gör inte lajon.”
.
När storebror plötsligt blir sjuk ställs tillvaron på ända. Han vill inte leka lajon längre och orkar inte jaga gnuer på savannen. På sjukhuset måste allt vara lugnt och stilla, men lajon vill ju inte sitta fast i slangar och sladdar.
.
I ”Vi är lajon!” möts debutanten Jens Mattsson och den väletablerade finlandssvenska illustratören Jenny Lucander. Genom svårigheterna håller syskonen envist fast vid leken och när orken tryter tar lillebror med storebror på äventyr. Sjukhusmiljön och hemmet flätas samman i brödernas savann i både ord och bild. En sänggrind blir till galler kring lajonburen och i sjukhuskorridoren träffar de såväl tantzebran som gubbflodhästen.
.
Berättelsen träffar rakt i hjärtat, ett svårt ämne som berättas på ett lekfullt sätt utan att för den skull förlora svärtan. Mattsson har valt ett berättargrepp som lämnar öppet för tolkning och berättelsen kan därför läsas på olika nivåer beroende på mottagare.
.
Lucanders illustrationer har sedan länge en alldeles särskild plats bland våra nutida illustratörer. Färgpaletten, ansiktsuttrycken och den otroliga mängden detaljer känns igen från t. ex. ”Vildare, värre, Smilodon”. Svep åt sidan för att se ett par uppslag.
.
”Vi är lajon!” lämnar ingen oberörd. Ett av höstens starkaste boksläpp, rekommenderas å det varmaste!
.
Länkar till Adlibris och Bokus för den som önskar köpa boken och samtidigt stötta mig utan att det kostar något extra.