”Jag ser ner på mina märkeslösa sneakers, köpta på Skopunkten. De var helt okej där hemma, bara skor, men här lyser de, definierar mig. Jag kan inte låta bli att snegla på de andras skor. Adidas. Nike. Converse. Allt jag inte har. Allt jag inte är.”
.
Tilda är så evinnerligt trött på att vara statist i sitt eget liv. Allt skaver och hon bara går och väntar på att livet ska börja. Men hur gör man när man bor i en håla där allt handlar om att supa utanför Folkan? När allt man längtar efter är ett sammanhang där man slipper bli dömd som den fula tjejen. Där man kan bli den man vill vara. Är det kanske på en språkresa som livet börjar?
.
”Är det nu allt börjar?” återspeglar en tid där allt handlar om att passa in, där hela ens värde ligger i att bli sedd av de som räknas. Men hur tar man sig igenom högstadiet samtidigt som man är sann mot sig själv?
.
Siri Sponts (pseudonym för Titti Persson) språk och ton är så äkta att läsningen stundtals blir rent plågsam. Det knyter sig i magen och svider i halsen av häxblandningar och trånande efter uppmärksamhet. Man bara väntar på den där katastrofen som förr eller senare måste komma.
.
Att Titti och jag gått på samma högstadieskola, gått på samma Folkan (eller ”Hea” som det heter på Svärdsjömål) och hängt på samma parkering till logen gör knappast läsupplevelsen sämre. Jag åkte aldrig på språkresa men efter att ha upplevt en ur Tildas ögon är jag evinnerligt glad att jag stannade hemma.
.
”Är det nu allt börjar?” rekommenderas å det varmaste för alla som är eller någon gång varit 12+. En av årets allra starkaste läsupplevelser!