Innehåller annonslänkar för Bokus och Adlibris.
”’Det är verkligen jättekonstigt. Det är som att inget funnits, som att vi är på en plats jag aldrig varit på. Fast vi var här jämt.’ Precis så. Det är som att hjärnan inte accepterar det vi ser. Synapserna försöker förtvivlat hitta rätt.”
.
Idag är det samernas nationaldag och jag vill passa på att tipsa om Ann-Helén Laestadius böcker om Maja, den Augustprisade ”Tio över ett” och uppföljaren ”Inte längre min”.
.
Maja bor i den del av Kiruna som riskerar att rasa i takt med gruvans tillväxt. Hon ställer alarmet varje natt inför sprängningarna och har packat en nödväska ifall hon måste väcka familjen och ge sig av. Men Kiruna är inte det enda som kan rasa, hela Majas tillvaro blir alltmer bräcklig och panikångesten breder ut sig.
.
I andra boken mår Maja bättre i sin ångest, dock sörjer hon att staden inte längre kommer se ut som förut. Hon sörjer sitt hus som ska flyttas och mest av allt saknar hon Julia som flyttat till Luleå och hittat en ny bästis. Och pojkvännen Albin har knappt tid för henne, hockeyn kräver alltmer. Som om inte det vore nog blir morfar akut dålig och vem har hon då kvar?
.
Den första boken, ”Tio över ett” är alldeles enastående bra. Ett driv, ett språk och ett känsloregister som belyser såväl panikångest som tonårsrädslor. En otroligt stark skildring av flytten av Kiruna och de människor som drabbas.
.
I uppföljaren ”Inte längre min” är jag glad att återse Maja, jag har varit nyfiken på hur det gått för henne. Men det är lite segt inledningsvis, en ganska lång startsträcka fram tills det lossnar och börjar hända saker. Det är fortfarande ett intressant porträtt och jag vill rekommendera bägge böckerna men den första allra mest.
.
Passar från ca 12 år och uppåt, även för vuxna.