Loella bor i ett litet torp mitt ute i skogen med sina småsyskon. Mamma jobbar på sjön och skriver sällan, pappa har ingen sett till sedan Loella var liten. Men Loella är van att klara sig själv, hon får lite hjälp av snälla tant Adina och så har hon ju sin människoskrämma, Pappa Pellerin.

När så mamma ska åka ända till Amerika behöver livet i torpet brytas upp och Loella hamnar på barnhem i stan. Allt är så annorlunda, alla människor, dofter och tystnaden som inte finns. Loella drömmer om att hennes pappa en dag ska komma och hämta henne, pappa som hon hört att hon liknar så mycket. Nog måste han väl undra hur hon har det, nog kommer han. Men när?

Maria Gripe kan verkligen konsten att beskriva människor och deras känslor med enkla medel och stor inlevelse. Språket är lite gammalmodigt, vilket kanske inte är så konstigt eftersom den skrevs 1963, men inget som försvårar läsupplevelsen.

Modernistas nyutgåva av denna bok är verkligen fantastiskt fin. Omslaget, Harald Gripes restaurerade originalillustrationer och den tjocka papperskvaliteten gör det till en fröjd att läsa.

Jag läste Pappa Pellerins dotter första gången när jag var åtta men upplever att jag hade betydligt större behållning av den nu som vuxen. Så rekommenderad ålder skulle jag säga från ca 8 år som högläsning och annars från ca 10 år och uppåt.