Dårfinkar och dönickar

”Nu hade någon tydligen hört fel eller skrivit galet. Simone hade tappat sitt ’e’ på slutet. Här hade man väntat sig en kille vid namn Simon. Och så kom jag! Vad skulle jag göra nu? För att vara vanlig hade jag en ovanlig otur att råka ut för otroliga saker.”

Simones mamma har blivit kär i Yngve och bestämt att de ska flytta. Till Yngves hus i andra änden av stan och till en ny skola. Redan första dagen blir allt fel, fröken och klasskompisarna tror att Simone är en kille. Simone vet inte vad hon ska ta sig till och gör vad hon kan för att spela med och leva upp till omgivningens förväntningar. Bara med morfar kan Simone vara sig själv, en dårfink.

Ulf Starks ”Dårfinkar och dönickar” gavs ut första gången 1984. Här i fin nyutgåva från 2017 (omslag av Stina Wirsén) med anledning av Ulfs bortgång.

Berättelsen behandlar övergången mellan barndom och tonår, identitetssökande och hur omvärlden behandlar flickor och pojkar olika. Vänskapen och kärleken mellan Simone och morfar är extra vacker att läsa om.

Jag gissar att fler än jag uppslukades av filmatiseringen av boken, ett av mina starkaste TV-minnen från barndomen. Mycket fint att återuppleva berättelsen genom att läsa boken i vuxen ålder. Den ingick dessutom i min distanskurs så jag fick tillfälle att analysera den lite extra.

Berättelsen passar för mellan- och högstadieåldern, absolut lämplig som högläsningsbok och diskussionsunderlag. Min 9-åringen läste på egen hand och fascinerades.

Lämna gärna en kommentar!