”Det är ingen sjukdom som Oskar har. Så hade fröken sagt flera gånger. Klart att det är en sjukdom, tänkte jag. En sjukdom som har ett namn. Fröken hade ju skrivit det på tavlan.”
.
För er som tidigare läst ”Flickan jag älskar heter Milena” så är detta fortsättningen i serien av Per Nilsson med illustrationer av Pija Lindenbaum (går dock utmärkt att läsa fristående).
.
I första boken bekymrar sig David över hur han ska få Milena i klassen att bli intresserad av honom. I denna oroar han sig istället över helt andra saker. När det visar sig att klasskompisen Oskar har Aspergers börjar David fundera. Kan det smitta? Han är ju också annorlunda men på vilket sätt? Och Fredrik? Hur vet man om man är mer annorlunda än andra?
.
Här får vi följa problematiken kring fördomar och okunskap kring npf-diagnoser sett ur ett utifrånperspektiv. Berättelsen är tänkt för ca 6-9 år och det är många förenklingar och barnperspektiv vilket gör att man får ta berättelsen med en nypa salt. Faktum kvarstår dock att precis den här typen av problematik förekommer och dessa funderingar kan säkerligen uppstå hos många av de barn som känner någon med npf-diagnos. En väldigt rar liten berättelse som känns lite som en äldre variant av nutidens serie om Myran av Linn Gottfridsson och Emma AdBåge.
