”Pappan, flickan och pojken fick se hur tolv små grisar föddes. Nej! Vänta ett slag! Det kom en till. Tretton! ’Den får vi slå ihjäl’, sa bonden. ’En sån liten pelle blir det ingenting av.’”
.
”Älskade lilla gris” av Ulf Nilsson och Eva Eriksson var och är fortfarande en av mina stora barndomsfavoriter. Om grisen Pellen som räddas från slakt och får flytta hem till en familj istället. Där blir det blöjor, nappflaska och barnprogram. Det bästa Pellen vet är att bada badkar och det tråkigaste är att vara ensam när familjen är borta om dagarna. Pellen växer och i takt med det växer också längtan efter något annat. Efter vinden, trädet, en potatisåker och fågelsång. Efter livet.
.
En vacker berättelse där både livet och döden är ständigt närvarande. Som barn förfasades jag när hammaren kom på tal, föreställde mig hur det vore att ha en egen liten kulting att ta hand om och gladdes åt Pellens frihet. I julas var det extra roligt att läsa ”Tjoho, nu är det jul!” där Ulf Nilsson tagit med en fin blinkning till den här boken och Pellen.