”Jonatan har tre ben och tre fötter.
Nej, nu sa jag fel. Jonatan har bara två ben och två fötter och han tycker om att springa fort, fort, fort.”
Citatet ovan är ett genomgående tema i denna bok där berättaren på varje uppslag påstår att det finns tre av någonting, vilket sedan visar sig vara fel. Väldigt roligt för barnet som gärna vill rätta, räkna och tala om hur många det faktiskt är.
”Tre” är en härlig bilderbok skriven av Per Nilsson och illustrerad av Lisen Adbåge. Lisen är en av våra favoritillustratörer och denna gång har hon gjort alla bilder med krita vilket ger boken ett härligt barnsligt uttryck.
Vår 2,5-åring älskar denna, säger -Neeejjj! när berättaren har fel och räknar armar, rumpor, djur m.m. Passar fint från ca 2 år.
Min enda lilla invändning mot den här boken är att barnet som tidigare knappt pratade om bajs kom in i en intensiv bajskorvsperiod… Men det finns ju värre saker att inspireras av än lite bajs!
”-Jo, en detektiv behöver först och främst ett brott eller ett mysterium att lösa. Det krävs att man är smartare än brottslingen och att man tycker om att lösa gåtor. Man får inte heller vara rädd för att ställa opassande frågor.”
”Sch… pappa sover. Bebbe pussar pappas mage. Försiktigt.”
”Han sade inte ett ord, bara höll fram ringen. Sofias blickar föll på den. Och med ens var det som om hon alltid hade önskat dig just den ringen och inte förstått detta. Hon greps av ett häftigt begär efter den. Albert såg det.”
En av mina högläsningsfavoriter från barndomen är antologin ”Sagorna” av Astrid Lindgren. Här ingår alla sagorna från ”Nils Karlsson Pyssling” och ”Sunnanäng” samt ”Draken med de röda ögonen” och dessutom några kapitel ur ”Bröderna Lejonhjärta”, ”Karlsson på taket flyger igen” samt ”Mio min Mio”.
”En dag på fruktstunden undrar Millis varför Joel inte ser ut som sina föräldrar. Han pratar ju likadant som sin mamma Monica, och är lika snäll som sin pappa Ove. Men varför kan man inte se utanpå att Joel är deras barn?”
”Vad var det stormatte sa igår? tänker Hedvig. Konstiga saker har hänt i stan. Ord har försvunnit från skyltar och när människor pratar.”
”Jag fastnade i beskrivningen av göken och började läsa högt för Otto. ’Göken är ganska skygg och svårobserverad och många brukar stå undrande inför den nästan skatstora och gråaktiga fågeln. Göken ruvar inte själv, utan överlämnar sina ägg liksom ungarnas uppfödande åt diverse tättingar. Detta kallas befolkningsparasitism. Ha! Precis som Hedvig ju. Hon födde mig, lade mig i pappas bo och stack’.”
”Pappa kanske kommer och leker med dej när han har vilat sej lite.”
”Titta! En nalle och en kanin. Och en fågel. Dom vill gå ut och leka.”