Innehåller annonslänkar för Bokus och Adlibris.
”’Det är verkligen jättekonstigt. Det är som att inget funnits, som att vi är på en plats jag aldrig varit på. Fast vi var här jämt.’ Precis så. Det är som att hjärnan inte accepterar det vi ser. Synapserna försöker förtvivlat hitta rätt.”
.
Idag är det samernas nationaldag och jag vill passa på att tipsa om Ann-Helén Laestadius böcker om Maja, den Augustprisade ”Tio över ett” och uppföljaren ”Inte längre min”.
.
Maja bor i den del av Kiruna som riskerar att rasa i takt med gruvans tillväxt. Hon ställer alarmet varje natt inför sprängningarna och har packat en nödväska ifall hon måste väcka familjen och ge sig av. Men Kiruna är inte det enda som kan rasa, hela Majas tillvaro blir alltmer bräcklig och panikångesten breder ut sig.
.
I andra boken mår Maja bättre i sin ångest, dock sörjer hon att staden inte längre kommer se ut som förut. Hon sörjer sitt hus som ska flyttas och mest av allt saknar hon Julia som flyttat till Luleå och hittat en ny bästis. Och pojkvännen Albin har knappt tid för henne, hockeyn kräver alltmer. Som om inte det vore nog blir morfar akut dålig och vem har hon då kvar?
.
Den första boken, ”Tio över ett” är alldeles enastående bra. Ett driv, ett språk och ett känsloregister som belyser såväl panikångest som tonårsrädslor. En otroligt stark skildring av flytten av Kiruna och de människor som drabbas.
.
I uppföljaren ”Inte längre min” är jag glad att återse Maja, jag har varit nyfiken på hur det gått för henne. Men det är lite segt inledningsvis, en ganska lång startsträcka fram tills det lossnar och börjar hända saker. Det är fortfarande ett intressant porträtt och jag vill rekommendera bägge böckerna men den första allra mest.
.
Passar från ca 12 år och uppåt, även för vuxna.
Kort paus i adventstemat för ett annat lästips!
”Men det allra värsta vi gör mot pojkar och män – genom att få dem att tro att det måste vara hårda – är att vi ger dem väldigt ömtåliga egon. Ju hårdare en man upplever att han måste vara, desto ömtåligare blir hans ego. Och sedan gör vi flickorna en ännu större otjänst när vi uppfostrar dem till att vårda männens ömtåliga egon. Vi lär flickorna att det ska förminska sig, att det ska ta så lite plats som möjligt. Vi säger till dem: -Ambitioner kan du ha, men det får inte vara för stora. Du bör sträva efter framgång, men bli inte alltför framgångsrik för då upplevs du som ett hot av männen. Om det är du som tjänar mest ska du låtsas att det är tvärtom, särskilt ute bland folk, annars förlorar han alla sin manlighet. Men hur skulle det vara om vi ifrågasatte själva utgångspunkten? Varför måste en kvinnas framgångar upplevas som något hotfullt av männen? Hur skulle det vara om vi bara slutade att prata om manlighet som något man kan förlora?”
Inlägget innehåller reklam i form av annonslänk till Adlibris och Bokus.
Augustnomineringen kryper närmre… Jag konstaterar att jag läst åtminstone 130 av de barn- och ungdomsböcker som getts ut på svenska sedan årsskiftet (översatta ej inkluderade då de ej kan nomineras). Lägger jag till de som kom i nov-dec 2017 blir det ett gäng till. Av alla dessa ligger den här högen bäst till, sett till min personliga läsupplevelse. Bilderböcker undantaget, de får en post för sig senare i veckan. Återstår att se om juryn har samma smak… Någon annan som har sin favorit i högen?
”-Jag vill att du ska lyssna på mig, Garion, och du skall lyssna noga. Du får aldrig mer nämna Toraks namn.
Nu så, äntligen blir det lite utlovat fantasytema! Jag kommer främst att tipsa om några serier med tjejer i huvudrollen då de ofta är underrepresenterade i den här genren. Har du/ditt barn någon favorit bland fantasyböckerna? Kommentera gärna!