Från svag saft till stark gemenskap

Känslan av att som barn tvingas åka till den där avlägsna släktingen på kalas. Där det varken finns leksaker eller böcker, där det luktar konstigt och serveras alldeles för svag saft. Där de vuxna pratar över huvudet på barnet som gång på gång undrar när man får åka hem. Den känslan av utanförskap gestaltar Ebba Forslind inkännande i bilderboken ”Fastrarna”.
.
Berättarjaget ska åka på kalas med mamma, småsyrrorna och mammas kille Björn. Det är Björns gamla mamma som ska firas och det är tråkigt och nästan lite fult där hon bor. Alla bara gullar med småsyrrorna, någon har ritat i den enda boken och alla leksaker är sönder. Men så ropviskar Björns vuxna småsyrror lite tyst från köket. De undrar om de kanske kan få bli fastrar? Vips byts den grå tristessen mot fastrarnas upptåg och färgglada famn.
.
I likhet med debuten ”Jättejättebråttom” ställer sig Ebba Forslind på barnets sida. Här ges plats åt barnet som inte längre har gulliga små fötter men som ändå vill känna sig liten ibland. Som vuxit ur det barnsliga men ännu inte vuxit i vuxenvärlden. Barnet som gärna vill höra till men inte finner sin plats bland tulpaner och svag saft.
.
Forslinds färgskala är mild och detaljerna sparsmakade. Sidorna är matta med handskrivet typsnitt i poetisk ton. Boken har ett inbjudande liggande format som lockar små barnhänder till läsning. Med små medel fångas skickligt stämningen genom barnets avslöjande minspel. I illustrationerna kan man skönja kopplingar till Elsa Beskows tre tanter och Farbror Blå. Ett grepp som sätter berättelsen i perspektiv och låter den dåtida ovanliga familjekonstellationen omvandlas till en modern bonusfamilj där Tant Bruns leopardmönster omfamnar såväl barnet som läsaren.
.
”Fastrarna” är en pärla och en värdig avslutning på förlaget Urax utgivning av konstnärliga och lekfullt poetiska bilderböcker.

Lämna gärna en kommentar!