Som barn drömde Helena Hedlund om att bli skådespelare. Hon levde i Astrid Lindgrens sagor hela dagarna och lekte att hon var Ronja Rövardotter. Hon följde sin dröm och blev skådespelare men kan numera även titulera sig prisbelönt författare. Under hösten kom den fjärde boken om Kerstin som utspelar sig i väntan på julen (recensionen hittar du här).
Fotograf: Kicki Nilsson 
Vem är Kerstin?
Ett ganska krångligt barn med drag av mig själv som barn och nu, mina barn och deras kompisar och andra barn jag mött. Hon har förmågan att försätta sig i konstiga situationer för att hon tänker lite för långt och lite för krångligt. Kerstin är definitivt högkänslig och i varje bok blir det alla möjliga förvecklingar och krångel. Jag dras verkligen till det och berättar gärna historier där det varken är krig, svält eller död men där det istället finns problem som är mänskliga. Såna som man kan skratta åt men när man är mitt i det så är de fruktansvärt jobbiga. Att alla har liksom ett eget krig inom sig, fast man har försatt sig i det själv. Man lever i ett bra land och med en fin familj och ändå kan det vara skitjobbigt.
Hur började du skriva?
Det började med teaterpjäser. Jag ville inte bara skådespela andra människors ord utan också få hitta på och bestämma själv. Det var en jättehäftig upplevelse att få skriva en pjäs där någon annan sa det jag ville säga. Sedan var jag arbetslös en period och kom på att jag ville skriva en bok som skulle passa för mina barn. Jag funderade och skrev i några veckor och så blev ”Det fina med Kerstin” till. När jag skrivit den första kom den andra boken, ”Att vara Kerstin”, av bara farten. Då visste jag ju hur Kerstin tänkte, hur Gunnar skulle svara på en fråga och hur de skulle reagera eftersom jag hade lärt känna dem.
Jag har ingen utbildning i skrivande men har lärt mig massor av mitt skådespelande, att känna hur jag själv vill prata på scenen. På teatern experimenterar man alltid med former och jag lär mig tänka på nya sätt. Det hade jag stor nytta av när jag skulle skriva boken.
Drömde du om att bli författare?
Nej, jag ville bli skådespelare. Men jag älskade att läsa och leka Astrid Lindgrens sagor, särskilt de som handlar om ”gammeltiden”, fattigfolk och såna som har det svårt. Rikemansbarnen och prinsessorna var jag inte så intresserad av. Jag levde nästan mer i Astrids sagor än i det verkliga livet. Det märkte jag när jag hälsade på min gamla pappa nyligen. När jag såg mig omkring på gården så såg jag den ur Ronjas ögon, jag såg Helvetesgapet och skogen. Jag VAR Ronja som barn, satt ofta uppflugen i ett träd och kraxade som vildvittror. Jag fick till och med säckvävskläder så jag kunde se ut som Ronja. Dessutom är vi födda på samma dag, den 14e november, så jag såg det som ett tecken på att vi var samma person. Jag lyssnade så mycket på kassettbandet (som ljudbok fast på 80-talet) att jag kunde hela texten utantill.
Mina föräldrar läste mycket för oss och det är jag väldigt glad för. Jag älskade ju Astrid Lindgren men tyckte även om ”Majken”-böckerna av Margareta Strömstedt, ”Den vita stenen” av Gunnel Linde och Maria Gripes böcker. Nu när jag läser för mina egna barn har jag bland annat upptäckt Barbro Lindgren, Jenny Jägerfeld och Lisa Bjärbo.
Vad har hänt sedan du började skriva om Kerstin?
Från början var det ju tänkt att bli en trilogi, men både jag och förlaget kände att en årstid – vintern och julen – saknades. Så med avstamp i mina egna barns extremt höga förväntningar på julens perfektion med snö, rätt stämning etc, ville jag skildra Kerstins ganska oroliga decembermånad inför att hennes syskon ska födas. Och parallellt med Kerstins mamma blev jag själv gravid med mitt fjärde barn, en sladdis, så lagom till korrekturläsningen i våras satt jag med min egen nyfödda dotter i famnen. Det var en rolig känsla!
Är du färdig med Kerstin nu?
Jag trodde verkligen det fram tills att den fjärde boken precis hade kommit ut. Jag hade börjat skriva så smått på annat men när min förläggare frågade om jag ändå inte kunde tänka mig att skriva vidare om Kerstin så tog det två sekunder innan jag ropade ja! Så två böcker till om Kerstin blir det – en vårvinterbok och en sensommarbok – jag skriver för fullt just nu. Och så har jag påbörjat två andra bokidéer för ungefär samma åldrar som kommer så småningom.
Vad gör du när du är ledig?
Då vill jag helst vara hemma med mina barn, påta i trädgården och hugga ved. Vi bor i ett gulligt litet torp på landet, ungefär som Kerstin och Gunnar med vildsvin och allt! När Katarina Strömgård fick i uppdrag att illustrera Kerstin-böckerna lyckades hon rita vårt hus nästan exakt som det ser ut trots att hon aldrig varit hemma hos oss. Och Gunnar är så lik min son, det var nästan lite läskigt hur bra det blev. Hennes bilder påminner om Ilon Wiklands och känns som en fin koppling till Ronja.
