Lucka 1: Intervju med Frans och Karin Erlandsson

Karin Erlandsson är en författare som fascinerat mig sedan jag hörde talas om ”Pärlfiskaren” för första gången. Efter bara några meningar var jag fast i det vackra språket, äventyret och de ljuvliga miljöbeskrivningarna. Hon är mer produktiv än de flesta och i höst aktuell både med ”Nattexpressen” och ”Myter och fakta om pärlornas ursprung”, den senare tillsammans med sonen Frans och illustratören Ludwig Sandbacka. Jag hade det stora nöjet att få intervjua Frans och Karin om deras gemensamma bokprojekt, favoritpärlor och drömmen om en fyr.

Fotograf: Marcus Boman

Frans, du ligger ju bakom namnen på djur och växter i Legenden om ögonstenen. Var hittade du inspiration? Roshajar och pussansillar, allt låter så vackert!

– Oftast när jag hittar på ett namn så tar jag inspiration från man som redan finns, som till exempel haj eller sill. När jag hittade på alla namn till Legenden om ögonstenen gick det till så att mamma skrev en lista med namn som behövdes, gav listan till mig och jag hittade på namnen. Av alla djur och växter som jag har kommit på är min absoluta favorit Timmermannens längtan, en blomma som ser ut som en dansande flicka.

Kan du berätta lite om hur ni har jobbat ihop med ”Myter och fakta om pärlornas ursprung”?

– Först bestämde vi tillsammans vilka djur och växter som skulle vara med i boken, sedan satte jag mig och skrev faktatexter om dem. Man kan säga att mamma har stått för myterna, jag för faktadelarna och sedan har illustratören Ludwig Sandbacka sett till att det vi hittat på ser snyggt ut.

Hur kändes det att se den färdiga boken för första gången?

– Det var en otroligt häftig känsla att få hålla i någonting man själv har skapat.

Vilken är din favoritpärla och varför?

– Jag vet inte om jag har någon speciell favorit, men jag gillar de pärlor som har en lite lila nyans. 

Vem tycker du ska läsa boken?

– Alla. Men jag skulle nog i första hand rekommendera dem för barn och ungdomar som har läst och tyckt om Legenden om ögonstenen-serien.

Fotograf: Marcus Boman

Känner du dig färdig nu eller är du sugen på att skriva mer efter det här projektet?

– Jag känner mig långt ifrån färdig och det kommer nog att komma mer. 

Har du något bra tips till den som vill börja skriva?

– Skriv så mycket du kan och så ofta du hinner. Skriv ner alla bar idéer du får så att du inte glömmer bort dem. 

Vad gör du när du inte skriver böcker?

– Gör läxor eller skriver andra saker, t.ex. dikter.

Avslutningsvis, vill du tipsa om någon bok du själv tycker om?

– Jag har många böcker som jag tycker mycket om och som jag gärna rekommenderar, en gammal favorit är “Odd och frostjättarna” av Neil Gaiman.

Fotograf: Marcus Boman

Karin, du har tidigare skrivit skönlitterära böcker för både vuxna och barn. Finns det något du inte skulle kunna tänka dig att skriva? Någon genre eller om något visst ämne?

– Egentligen inte, men jag har märkt att jag har enklare att skriva om sådant som jag känt. Sorg har jag känt, så det kan jag skriva om, och längtan och ensamhet och rädsla. Men så skulle jag skriva om olycklig kärlek och där tog det stopp. Jag har varit tillsammans med samma man sedan jag var femton, och har aldrig upplevt riktigt riktigt ledsam kärlek. Jag hoppas förstås att jag aldrig kommer att lära mig skriva om just det.

Vad är sig likt och vad skiljer sig åt när du skriver för barn respektive vuxna?

– Allt är egentligen likt. Barn klarar utmärkt väl av svår tematik och stora känslor, så jag håller inte tillbaka på något sätt. Som läsare gör jag ingen skillnad på barnlitteratur och vuxenlitteratur, jag tänker att det mer är fråga för marknadsavdelningar och bibliotekarier. Så när jag skriver böcker finns det inte heller någon skillnad, en bra bok är alltid en bra bok. Men … sexscener skulle jag inte skriva in i barnböcker. Det är det enda.

Varifrån kom idén till Legenden om ögonstenen-sviten?

– Mitt finlandssvenska förlag Schildts & Söderströms arrangerade en barnbokstävling med temat ”Berättelsen är bäst!”. Jag tror verkligen på berättelsen, den där som griper tag i en och får verkligheten att förskjutas. Jag hade inte skrivit för barn förut, men tänkte att jag skulle försöka. Så vann jag hela tävlingen och blev så glad att jag belönade mig själv med att skriva tre delar till i serien. 

I vilken av regionerna skulle du själv vilja bo och varför?

– Det bästa som finns är att simma och dyka som man gör i södra regionen, och jag älskar skogen som finns i norra regionen. Och så klättrar jag, som man gör i östra regionen, och är uppväxt bland leriga fält som de i västra regionen. Jag kan inte bestämma mig, men kanske ändå södra. 

Legenden om ögonstenen har vunnit och nominerats till flera prestigefyllda litteraturpriser. Hur påverkas du som författare av nomineringar och priser?

– Framgång är svårt att hantera. Tänk om jag plötsligt tror att jag skriver bra? Hur ska jag då övertala mig att redigera ännu ett varv, och ännu? Men besvikelser är också knepiga, hopp som slår fel tar mycket energi och ledsenhet. Jag försöker helt enkelt hålla allt sådant ifrån mig och fokusera på skrivandet.

Din produktivitet och ditt arbetssätt som du beskriver i ”Alla orden i mig” är helt otroligt och nu har du skrivit 11 böcker på 10 år. Vart ska det sluta?

– Haha, kanske det bara tar slut en dag? Jag skriver snabbt så jag inte ska märka då det händer.

Vad drömde du om att göra eller bli som barn och hur kommer det sig att du blev författare?

– Jag har alltid, alltid drömt om att bli författare. Jag finns inte om jag inte får sätta ord på saker. Jag jobbade som journalist i många år, det var bra, då lärde jag mig skriva framför allt dialoger. Allt som har med skrivandet att göra är helt enkelt det roligaste som finns. 

Du som bor på Åland, hur har ditt corona-år sett ut? Har ditt författarskap påverkats? Vad har du gjort för att stå ut?

– På Åland har vi knappt haft någon samhällssmitta, så i höst har vi kunnat leva ganska normalt. Det tuffaste är att inte kunna träffa släktingar. Jag har syskonbarn i Sverige jag inte träffat på snart ett år, och det gör ont. Ändå vet jag att jag hör till den privilegierade gruppen som nästan fick det bättre av att samhället saktade ner, så jag ska vara ganska tyst.

Jag har sett på ditt Instagram att ni bygger en egen fyr. Berätta!

– Fyrar alltså … det mest fascinerande man kan tänka sig. I ”Legenden om ögonstenen” finns en hel massa fyrar, och i ”Myter och fakta om pärlornas ursprung” får man veta mer om var och en (Dristhalvan och Focklan är mina favoriter). Min mans familj har en sommarstuga på norra Åland och vi bygger ut svärföräldrarnas stuga med en fyr på tre våningar. Överst ska mitt arbetsrum finnas! Jag är så pepp inför detta att jag knappt vet hur jag ska behärska mig. Där ska jag sitta och se ner på min omgivning … nej. Jag ska förstås skriva en massa böcker i min fyr.

Och till sist, vill du ge ett boktips till barn och ett till vuxna?

– Jag tycker inte att det finns någon skillnad på barnböcker och vuxenböcker så jag ger några boktips som alla borde läsa. Kanske kan tonåringen och föräldrarna läsa samma böcker och ha en familjär bokcirkel? Läs i så fall Andy Weirs ”Ensam på Mars” (boken är förstås bättre än filmen), Lisa Bjärbos alla böcker men särskilt ”Det är så logiskt alla fattar utom du” (Bjärbo rekommenderas speciellt för dem som tröttnat på fantasy) och Nils Ferlins samlade verk. Dikter är underskattade och lite bortglömda, men just Ferlin skriver begripligt och enkelt om stora känslor (dessutom på rim, och det är ju alltid hemåt).

Intervju med Helena Hedlund -författaren bakom böckerna om Kerstin

Som barn drömde Helena Hedlund om att bli skådespelare. Hon levde i Astrid Lindgrens sagor hela dagarna och lekte att hon var Ronja Rövardotter. Hon följde sin dröm och blev skådespelare men kan numera även titulera sig prisbelönt författare. Under hösten kom den fjärde boken om Kerstin som utspelar sig i väntan på julen (recensionen hittar du här).

Vem är Kerstin? 

Ett ganska krångligt barn med drag av mig själv som barn och nu, mina barn och deras kompisar och andra barn jag mött. Hon har förmågan att försätta sig i konstiga situationer för att hon tänker lite för långt och lite för krångligt. Kerstin är definitivt högkänslig och i varje bok blir det alla möjliga förvecklingar och krångel. Jag dras verkligen till det och berättar gärna historier där det varken är krig, svält eller död men där det istället finns problem som är mänskliga. Såna som man kan skratta åt men när man är mitt i det så är de fruktansvärt jobbiga. Att alla har liksom ett eget krig inom sig, fast man har försatt sig i det själv. Man lever i ett bra land och med en fin familj och ändå kan det vara skitjobbigt.

Illustration: Katarina Strömgård

Hur började du skriva?

Det började med teaterpjäser. Jag ville inte bara skådespela andra människors ord utan också få hitta på och bestämma själv. Det var en jättehäftig upplevelse att få skriva en pjäs där någon annan sa det jag ville säga. Sedan var jag arbetslös en period och kom på att jag ville skriva en bok som skulle passa för mina barn. Jag funderade och skrev i några veckor och så blev ”Det fina med Kerstin” till. När jag skrivit den första kom den andra boken, ”Att vara Kerstin”, av bara farten. Då visste jag ju hur Kerstin tänkte, hur Gunnar skulle svara på en fråga och hur de skulle reagera eftersom jag hade lärt känna dem.

Jag har ingen utbildning i skrivande men har lärt mig massor av mitt skådespelande, att känna hur jag själv vill prata på scenen. På teatern experimenterar man alltid med former och jag lär mig tänka på nya sätt. Det hade jag stor nytta av när jag skulle skriva boken.

Illustration: Katarina Strömgård

Drömde du om att bli författare?

Nej, jag ville bli skådespelare. Men jag älskade att läsa och leka Astrid Lindgrens sagor, särskilt de som handlar om ”gammeltiden”, fattigfolk och såna som har det svårt. Rikemansbarnen och prinsessorna var jag inte så intresserad av. Jag levde nästan mer i Astrids sagor än i det verkliga livet. Det märkte jag när jag hälsade på min gamla pappa nyligen. När jag såg mig omkring på gården så såg jag den ur Ronjas ögon, jag såg Helvetesgapet och skogen. Jag VAR Ronja som barn, satt ofta uppflugen i ett träd och kraxade som vildvittror. Jag fick till och med säckvävskläder så jag kunde se ut som Ronja. Dessutom är vi födda på samma dag, den 14e november, så jag såg det som ett tecken på att vi var samma person. Jag lyssnade så mycket på kassettbandet (som ljudbok fast på 80-talet) att jag kunde hela texten utantill.

Mina föräldrar läste mycket för oss och det är jag väldigt glad för. Jag älskade ju Astrid Lindgren men tyckte även om ”Majken”-böckerna av Margareta Strömstedt, ”Den vita stenen” av Gunnel Linde och Maria Gripes böcker. Nu när jag läser för mina egna barn har jag bland annat upptäckt Barbro Lindgren, Jenny Jägerfeld och Lisa Bjärbo.

Illustration: Katarina Strömgård

Vad har hänt sedan du började skriva om Kerstin? 

Från början var det ju tänkt att bli en trilogi, men både jag och förlaget kände att en årstid – vintern och julen – saknades. Så med avstamp i mina egna barns extremt höga förväntningar på julens perfektion med snö, rätt stämning etc, ville jag skildra Kerstins ganska oroliga decembermånad inför att hennes syskon ska födas. Och parallellt med Kerstins mamma blev jag själv gravid med mitt fjärde barn, en sladdis, så lagom till korrekturläsningen i våras satt jag med min egen nyfödda dotter i famnen. Det var en rolig känsla!

Illustration: Katarina Strömgård

Är du färdig med Kerstin nu?

Jag trodde verkligen det fram tills att den fjärde boken precis hade kommit ut. Jag hade börjat skriva så smått på annat men när min förläggare frågade om jag ändå inte kunde tänka mig att skriva vidare om Kerstin så tog det två sekunder innan jag ropade ja! Så två böcker till om Kerstin blir det – en vårvinterbok och en sensommarbok – jag skriver för fullt just nu. Och så har jag påbörjat två andra bokidéer för ungefär samma åldrar som kommer så småningom.

Illustration: Katarina Strömgård

Vad gör du när du är ledig?

Då vill jag helst vara hemma med mina barn, påta i trädgården och hugga ved. Vi bor i ett gulligt litet torp på landet, ungefär som Kerstin och Gunnar med vildsvin och allt! När Katarina Strömgård fick i uppdrag att illustrera Kerstin-böckerna lyckades hon rita vårt hus nästan exakt som det ser ut trots att hon aldrig varit hemma hos oss. Och Gunnar är så lik min son, det var nästan lite läskigt hur bra det blev. Hennes bilder påminner om Ilon Wiklands och känns som en fin koppling till Ronja.

Paola Persson Peroni -allas vän

Inlägget innehåller reklam i form av annonslänk till Adlibris.

Intervju med författaren Emi Guner och illustratören Maja Säfström

Med anledning av den sprillans nya illustrerade kapitelboken ”Paola Persson Peroni -allas vän” passade jag på att ställa några frågor till författaren och illustratören.

Vad tänkte du som barn att du ville bli när du blev stor?

Emi: Först ville jag bli en dansande trädgårdsmästare. Jag skulle dansa från träd till träd med min vattenkanna. Min favoritbok hette ”Blomskötaren”, en underbar bok om en pojke som vaktar alla grannarnas blommor över sommaren. Andra spännande yrken jag kunde tänka mig var marinarkeolog eller bibliotekarie och lite senare ville jag bli skådis, bokformgivare eller författare.

Maja: Jag vet inte riktigt, jag tänkte nog inte att man kunde jobba med att rita iallafall. Jag tänkte mest att det var viktigt att lära sig så mycket som möjligt i skolan och sen skulle resten lösa sig!

Varför blev du författare/illustratör? Gör du något mer förutom det? 

Maja: Jag har alltid varit väldigt fascinerad av personer som kan rita och tänkt att det var en medfödd egenskap. Själv var jag verkligen rätt dålig så jag tänkte att det inte var något för mig men sedan insåg jag att det är något man kan träna upp och då är det ju på något sätt bara upp till en själv. Då fanns det inget stopp! Nuförtiden reagerar jag när folk använder ord som talang, jag tror den idén begränsar så många från att våga satsa och bli riktigt bra på något. 

Emi: Jag blev författare för att jag till slut vågade och fixade att skriva skönlitterärt tack vare mer fri tid och stöd från min man som kunde ta mer försörjningsansvar. Så krasst kan det vara. Jag var flera år över 40 när jag debuterade. Vi missar så många författarskap på grund av ekonomi. Jag är även copywriter och översättare vilket innebär att jag även där får jobba med ord, bokstäver och fritt tänkande.

Vem är Paola Persson Peroni? 

Maja: Hon är en smart tjej som tänker väldigt mycket. Jag tror många kan känna igen sig i henne.

Emi: Paola är jag! En dagdrömmare som älskar ord. Som inte har några problem med att vara själv eller ensam men som samtidigt suktar efter en riktig bästa vän. Med åren har jag släppt iden om en tvillingsjäl och älskar istället att ha massor av olika vänner med egenskaper jag själv inte är i närheten av! Jag vet inte ens hur jag skulle ställa mig till att träffa min exakta motsvarighet. Skulle det inte mer få mig att känna mig…mindre unik? Skulle jag störa mig på att tvillingsjälen hela tiden berättade saker jag redan vet?

Vilka sidor har karaktärerna lånat av dig själv?

Emi: Massor. Paola är en dagdrömmare och delar alla mina intresssen, men även mamman är lik mig med sitt yogande och det aplika intresset för att pilla i barnens hår. 

Maja: Jag har lagt till en del pratbubblor och kommentarer i illustrationerna och där är det väldigt mycket Maja 

Paola har ju ett stort intresse för historia och ords betydelse, vad är det som fascinerar dig?

Emi: Jag tror att det är slumpen! Slumpen att födas just nu och här, fast det funnits människor så länge. Jag älskar att flyga genom seklen och fantisera om hur det hade varit att vara ungefär jag med den här kroppen, ansiktet och hjärnan men i en annan tid och ett annat sammanhang. Ordens betydelse hänger ihop med det eftersom majoriteten av alla ord som formar våra samtal, tankar och känslor är arvegods från människor som levt före oss. Orden är en länk till alla andra människor! Jag tycker ord är så viktiga för ju mer man förstår deras värde, vikt och mening, desto bättre kan man kommunicera sin själs mening till andra. 

Har några av sakerna i boken hänt på riktigt eller är allt fantasi?

Emi: Det mesta har hänt på riktigt men i annan form. Många av incidenterna med Natalie hände i verkligheten, till exempel det där med att det bestämdes vem jag kunde få bli kär i. Men idag är Natalie en av mina absolut närmaste vänner. Jag älskar henne. Ofta, men inte alltid, är det så att de som man har störst problem med är de som är mest lika en själv. Den sorgliga och pinsamma händelsen under filminspelningen hände mig när jag var 11. Jag tänker att det är bra att ha lite dåliga upplevelser i bagaget för när man har andra jobbiga upplevelser kan man tänka ”men jag har ju ändå klarat x, så jag ska nog klara det här också!”

Hur har ert samarbete kring boken sett ut?

Emi: Det har sett mycket bra ut! Jag älskar Maja. Hon har fått läsa texten och så har hon ritat på sitt sätt och det har blivit så mycket bättre med hennes bilder. Min enda input har varit av typen ”-Blommorna ser lite för välmående ut. Så prunkande är de inte hemma hos Paola så vissna till dem lite!”

Maja: Emi har skickat bilder till mig på gulliga barn och ungdomar som hon tänkt sig, mest för inspiration. Hon har gett mig total frihet i det här projektet och massor av komplimanger och hejarop. Det har varit så mysigt!

Du brukar ju vanligtvis rita djur, hur var det att rita människor istället?

Maja: Det var jättesvårt. Jag tycker att det gick ganska bra men jag är fortfarande otroligt dålig på att rita samma person ur olika vinklar. Paola ser verkligen rätt varierande ut i boken om man tittar med ett kritiskt öga. Haha, hoppas folk har överseende med det!

Vem tror du skulle gilla att läsa om Paola?

Emi: Jag vill säga ALLA men jag vet inte. Alla barn som kanske kan fler och mer avancerade ord än omgivningen tror. Det är inte så lätt att vara barn och ha ett stort och underbart ordförråd, en skatt man skulle älska att få använda men ändå inte kan bruka fullt ut eftersom man vet att man direkt skulle uppfattas som lillgammal och eljest. Jag drar mig för att säga eljest nu men det är det absolut bästa ordet för det jag vill förmedla så jag låter det vara så.

Maja: Alla! Jag gillar verkligen inte att ålderskategorisera saker men bokbranschen verkar helt besatta av det. En bra bok är en bra bok! Köp den till din mormor vetja. 

Är det tänkt att bli en serie med fler böcker?

Ja! Tre stycken ska det bli, så håll utkik!

Vilket/vilka tips har du till den som vill börja skriva eller illustrera? 

Emis bästa tips:

-Skriv dagbok, brev och anteckningar

-Läs allt du kommer över, särskilt sådant som inte är skrivet för dig

-Tjuvlyssna

-Passa på att ljuga och överdriva i texten

-Samla på glömda inköpslistor i affären

-Skriv ner vad olika sorters människor har på sig och vad de säger

-Gå på museum och fantisera om vad utställningsföremålen kan ha varit med om

-Ta fram en älsklingsbok och skriv av hela dit favoritkapitel för att försöka förstå rytmen 

-Skriv och skriv om. Stå ut med att det kanske blir dåligt först, det är en del av processen

-Ge inte upp! Man måste skriva ner för att andra ska kunna läsa ens tankar. Skrift är en otrolig mänsklig uppfinning. Otrolig. Den är tillgänglig för vem som helst och man blir bara bättre och bättre på ord ju mer man håller på med dem. 

Majas bästa tips:

Ha alltid med en penna och ett papper- rita varje dag, varje ledig stund! Om det låter jobbigt och det inte är det du mest av allt vill i hela världen då ska du nog inte bli illustratör, då får du hitta något annat som du gillar att göra mer!!!

Var läser du helst?

Emi: Det spelar inte så stor roll, boken är viktigast. En bra bok är en plats i sig. Men jag läser gärna i sängen eller på en filt under ett träd eller brygga. Eller på ett tåg. Jag älskar tåg!

Maja: Med mina barn i en skön soffa! 

Har ni några boktips till sommarlovet, förutom Paola då?

Maja: Allt med systrarna Emma och Lisen Adbåge är ju fantastiskt. Så lyxigt att vara samtida med dem! Köp böcker med  bilder du blir glad av!

Emi: Jag skrev in ganska många boktips i boken och rekommenderar gärna just dem. T.ex. Vibeke Olssons böcker om en slavinna i det gamla Rom, ”Anne Franks dagbok”,  ”Jane, räven och jag” samt ”Boktjuven”. Bra allihop! Själv ska jag läsa nya Hungergames-boken och olika böcker om hundar för vi har en valp hemma. Jag vill läsa ”Humlan Hanssons Hemligheter” och en massa historiska böcker. Jag ska även läsa Ilon Wikland-biografin och några Maria Lang-deckare för det är sommarlov för mig. Och kanske Elsa Morantes ”Historien” men jag ska även skriva så det återstår att se hur mycket jag hinner läsa.

För den som blir nyfiken på att lära känna Paola Persson Peroni så finns boken att beställa här eller att låna på bibblan. Vad väntar ni på?