”Jonatan har tre ben och tre fötter.
Nej, nu sa jag fel. Jonatan har bara två ben och två fötter och han tycker om att springa fort, fort, fort.”
Citatet ovan är ett genomgående tema i denna bok där berättaren på varje uppslag påstår att det finns tre av någonting, vilket sedan visar sig vara fel. Väldigt roligt för barnet som gärna vill rätta, räkna och tala om hur många det faktiskt är.
”Tre” är en härlig bilderbok skriven av Per Nilsson och illustrerad av Lisen Adbåge. Lisen är en av våra favoritillustratörer och denna gång har hon gjort alla bilder med krita vilket ger boken ett härligt barnsligt uttryck.
Vår 2,5-åring älskar denna, säger -Neeejjj! när berättaren har fel och räknar armar, rumpor, djur m.m. Passar fint från ca 2 år.
Min enda lilla invändning mot den här boken är att barnet som tidigare knappt pratade om bajs kom in i en intensiv bajskorvsperiod… Men det finns ju värre saker att inspireras av än lite bajs!
”-Jo, en detektiv behöver först och främst ett brott eller ett mysterium att lösa. Det krävs att man är smartare än brottslingen och att man tycker om att lösa gåtor. Man får inte heller vara rädd för att ställa opassande frågor.”
”Sch… pappa sover. Bebbe pussar pappas mage. Försiktigt.”
”Han sade inte ett ord, bara höll fram ringen. Sofias blickar föll på den. Och med ens var det som om hon alltid hade önskat dig just den ringen och inte förstått detta. Hon greps av ett häftigt begär efter den. Albert såg det.”
”Vad var det stormatte sa igår? tänker Hedvig. Konstiga saker har hänt i stan. Ord har försvunnit från skyltar och när människor pratar.”
”Jag fastnade i beskrivningen av göken och började läsa högt för Otto. ’Göken är ganska skygg och svårobserverad och många brukar stå undrande inför den nästan skatstora och gråaktiga fågeln. Göken ruvar inte själv, utan överlämnar sina ägg liksom ungarnas uppfödande åt diverse tättingar. Detta kallas befolkningsparasitism. Ha! Precis som Hedvig ju. Hon födde mig, lade mig i pappas bo och stack’.”
Har ni en liten samlare därhemma? Isåfall passar ”Mitt eget museum” av Emma Lewis perfekt!
”Larson låser upp den stora dörren och öppnar. -Vad ska det här betyda …, börjar han argt. Utanför dörren står en liten pojke med en blomkruka i handen. Högt upp i ett träd sjunger en koltrast.”
”En del dinosaurier var verkligen ofattbart stora. Titanosaurierna kunde till exempel bli 40 meter långa och väga nästan 80 ton! Men långt ifrån alla var jättar. Parvicursor, en liten alvarezaurid från Mongoliet, var faktiskt inte mycket större än en koltrast.”
”Jag stod högst uppe på en kulle. Jag mindes mina föräldrars ledsna ansikten. En gång skulle jag åka nerför backen, för deras skull. I fickan kände jag flöjten som jag fått av Tomek. Jag satte mig på kälken och tittade på de fallande snöflingorna. Så tog jag försiktigt fart med fötterna.”