Inlägget innehåller reklam i form av annonslänkar till Bokus, Adlibris och Läslusen barnbokhandel.
”Jag räknar alla steg för att veta hur långt jag går. Tur att Agnes lärt mig räkna. Hon är världens bästa storasyster.” . Stella är snart fem och avgudar sin storasyster Agnes. Storasyster är inte sen att utnyttja situationen och det kan hända att hon emellanåt skarvar lite och lär Stella ett och annat som kanske inte är helt sant. Som att Oscar blev blind för att han satt för nära teven. Lika bra att börja träna på att vara blind om det nu stämmer, tänker Stella. . ”Se upp, Stella!” av Susanne Trydal och Ellen Ekman porträtterar en dynamisk syskonduo och en ganska typisk barnfamilj där ett barn ska få glasögon och fantasin kan tänkas skena iväg en aning. Ellen Ekmans illustrationer rymmer mångfald sett till såväl hudfärg som olika slags kroppar och normer, något som blivit lite av hennes specialitet i barnböcker utöver hennes redan komiska serietecknarmanér från Lilla Berlin. Trydal tar sig an en yngre målgrupp än i sina tidigare böcker och tonen känns lovande.
Jag väljer medvetet att utelämna mina barns åsikter i mina tips och recensioner men jag vill göra ett litet undantag idag. I fredags fyllde Rut fem år och precis som Stella har hon en storasyster som hon ser upp till (Rut har dessutom två). Ser lite dåligt gör hon också. Var det något mer? Äsch, inget särskilt alls. Bara det att Ellen använde sig av en bild på Rut som inspiration när hon gjorde en av illustrationerna till just den här boken. Så man kan väl säga att det blev en mycket uppskattad femårspresent! Tipsa gärna någon med en femåring i din närhet eller kanske någon som ska få glasögon? Eller din optiker vettja!
Som barn drömde Helena Hedlund om att bli skådespelare. Hon levde i Astrid Lindgrens sagor hela dagarna och lekte att hon var Ronja Rövardotter. Hon följde sin dröm och blev skådespelare men kan numera även titulera sig prisbelönt författare. Under hösten kom den fjärde boken om Kerstin som utspelar sig i väntan på julen (recensionen hittar du här).
Fotograf: Kicki Nilsson
Vem är Kerstin?
Ett ganska krångligt barn med drag av mig själv som barn och nu, mina barn och deras kompisar och andra barn jag mött. Hon har förmågan att försätta sig i konstiga situationer för att hon tänker lite för långt och lite för krångligt. Kerstin är definitivt högkänslig och i varje bok blir det alla möjliga förvecklingar och krångel. Jag dras verkligen till det och berättar gärna historier där det varken är krig, svält eller död men där det istället finns problem som är mänskliga. Såna som man kan skratta åt men när man är mitt i det så är de fruktansvärt jobbiga. Att alla har liksom ett eget krig inom sig, fast man har försatt sig i det själv. Man lever i ett bra land och med en fin familj och ändå kan det vara skitjobbigt.
Illustration: Katarina Strömgård
Hur började du skriva?
Det började med teaterpjäser. Jag ville inte bara skådespela andra människors ord utan också få hitta på och bestämma själv. Det var en jättehäftig upplevelse att få skriva en pjäs där någon annan sa det jag ville säga. Sedan var jag arbetslös en period och kom på att jag ville skriva en bok som skulle passa för mina barn. Jag funderade och skrev i några veckor och så blev ”Det fina med Kerstin” till. När jag skrivit den första kom den andra boken, ”Att vara Kerstin”, av bara farten. Då visste jag ju hur Kerstin tänkte, hur Gunnar skulle svara på en fråga och hur de skulle reagera eftersom jag hade lärt känna dem.
Jag har ingen utbildning i skrivande men har lärt mig massor av mitt skådespelande, att känna hur jag själv vill prata på scenen. På teatern experimenterar man alltid med former och jag lär mig tänka på nya sätt. Det hade jag stor nytta av när jag skulle skriva boken.
Illustration: Katarina Strömgård
Drömde du om att bli författare?
Nej, jag ville bli skådespelare. Men jag älskade att läsa och leka Astrid Lindgrens sagor, särskilt de som handlar om ”gammeltiden”, fattigfolk och såna som har det svårt. Rikemansbarnen och prinsessorna var jag inte så intresserad av. Jag levde nästan mer i Astrids sagor än i det verkliga livet. Det märkte jag när jag hälsade på min gamla pappa nyligen. När jag såg mig omkring på gården så såg jag den ur Ronjas ögon, jag såg Helvetesgapet och skogen. Jag VAR Ronja som barn, satt ofta uppflugen i ett träd och kraxade som vildvittror. Jag fick till och med säckvävskläder så jag kunde se ut som Ronja. Dessutom är vi födda på samma dag, den 14e november, så jag såg det som ett tecken på att vi var samma person. Jag lyssnade så mycket på kassettbandet (som ljudbok fast på 80-talet) att jag kunde hela texten utantill.
Mina föräldrar läste mycket för oss och det är jag väldigt glad för. Jag älskade ju Astrid Lindgren men tyckte även om ”Majken”-böckerna av Margareta Strömstedt, ”Den vita stenen” av Gunnel Linde och Maria Gripes böcker. Nu när jag läser för mina egna barn har jag bland annat upptäckt Barbro Lindgren, Jenny Jägerfeld och Lisa Bjärbo.
Illustration: Katarina Strömgård
Vad har hänt sedan du började skriva om Kerstin?
Från början var det ju tänkt att bli en trilogi, men både jag och förlaget kände att en årstid – vintern och julen – saknades. Så med avstamp i mina egna barns extremt höga förväntningar på julens perfektion med snö, rätt stämning etc, ville jag skildra Kerstins ganska oroliga decembermånad inför att hennes syskon ska födas. Och parallellt med Kerstins mamma blev jag själv gravid med mitt fjärde barn, en sladdis, så lagom till korrekturläsningen i våras satt jag med min egen nyfödda dotter i famnen. Det var en rolig känsla!
Illustration: Katarina Strömgård
Är du färdig med Kerstin nu?
Jag trodde verkligen det fram tills att den fjärde boken precis hade kommit ut. Jag hade börjat skriva så smått på annat men när min förläggare frågade om jag ändå inte kunde tänka mig att skriva vidare om Kerstin så tog det två sekunder innan jag ropade ja! Så två böcker till om Kerstin blir det – en vårvinterbok och en sensommarbok – jag skriver för fullt just nu. Och så har jag påbörjat två andra bokidéer för ungefär samma åldrar som kommer så småningom.
Illustration: Katarina Strömgård
Vad gör du när du är ledig?
Då vill jag helst vara hemma med mina barn, påta i trädgården och hugga ved. Vi bor i ett gulligt litet torp på landet, ungefär som Kerstin och Gunnar med vildsvin och allt! När Katarina Strömgård fick i uppdrag att illustrera Kerstin-böckerna lyckades hon rita vårt hus nästan exakt som det ser ut trots att hon aldrig varit hemma hos oss. Och Gunnar är så lik min son, det var nästan lite läskigt hur bra det blev. Hennes bilder påminner om Ilon Wiklands och känns som en fin koppling till Ronja.
Inlägget innehåller reklam i form av annonslänkar.
”-Vad önskar ni er i julklapp? Kerstin och Gunnar sneglar på varann. De tvekar. Tomten tittar på dem med sträng blick, hans glasögon hänger långt fram på näsan. Skägget sitter fast i ansiktet på riktigt, det ser man. Hur kan någon vara så lik den riktiga tomten?” . Det närmar sig jul när vi återvänder till den lilla byn där högkänsliga Kerstin och hennes bästa vän Gunnar bor. Kerstin ska snart bli storasyster och önskar sig mest av allt att bebisen inte ska födas på julafton medan Gunnar helst vill ha en drönare. Tillsammans försöker de ta reda på hur det egentligen är ställt med den där jultomten och adventskalendern som han gav dem. . Helena Hedlunds och Katarina Strömgårds Kerstinböcker är guldkorn som jag hoppas får förgylla många högläsningsstunder runtom i landet. Med barnets blick och stora känslor tar de sig an livets bekymmer och glädjeämnen. Här i den fjärde boken avhandlas både tankar inför syskonskap, tro på tomten och hur man ska förhålla sig när andra tror att man är kär i sin bästa kompis bara för att han råkar vara kille. . Böckerna om Kerstin är rikt illustrerade och brukar rekommenderas för ca 6-9 men de älskas även av 4-åringar, 12-åringar och föräldrar. Rekommenderas å det varmaste!
Besök ditt bibliotek, din lokala bokhandel eller beställ från Adlibris eller Bokus.
Inlägget innehåller reklam i form av annonslänk till Adlibris.
”Varannan vecka bor Kaninis med sin mamma i Rosengård. Dom har roligt där. Dom kollar film och gräver gropar. Sen kommer hon tillbaka på pappaveckan. Men Russin är trött på att vänta.” . I Matilda Rutas ”Syskonvecka” får bonusfamiljen och syskonlängtan ta plats i en ljuvligt illustrerad bilderbok. I vacker skärgårdsmiljö med naturen som fond får läsaren ta del av småsyskonet Russins längtan efter storasyster Kaninis. Här ryms stolthet, längtan, förhoppningar och storslagna planer. Snart, snart börjar syskonveckan! . Rekommenderas varmt från ca 2 år och uppåt. . Länk till Adlibris för den som önskar beställa boken.
Hög tid för lite August! Inför nomineringseventet på måndag tänkte jag pytsa ut några av mina gissningar under de närmsta dagarna. Jag räknade till över 130 lästa titlar hittills i år och lär hinna ännu en hög potentiella kandidater innan nomineringarna och fram till dess att priset ska delas ut. . Först ut blir några av mina personliga favoriter från året: . -”Folk -främlingar och vänner, nån du kanske känner!” av Emma och Lisen Adbåge. Underbart spretigt poesi- och konstprojekt som rimligen bör ordineras som läsning till alla! Återfinns bland tidigare recensioner. . -”Dyksommar” av Sara Stridsberg och Sara Lundberg. Berättelsen bygger delvis på Stridsbergs tidigare roman ”Beckomberga” men jag tror att den anses tillräckligt annorlunda för att gå som ”aldrig tidigare publicerad” när den nu är omstöpt till bilderbokskonst. Om tillvaron för ett barn till en pappa med psykisk ohälsa. Recension kommer. . -”Vi är lajon!” Jens Mattssons strålande debut med Jenny Lucanders illustrationer lämnar ingen oberörd. Återfinns bland tidigare recensioner. . -”Min syster är ett spöke och andra dikter” av Lena Sjöberg. En poesisamling som inte väjer för något. Mästerligt för mellanstadieåldern och uppåt. Återfinns bland tidigare recensioner. . Fler gissningar och pärlor ur bokfloden kommer de närmsta dagarna med både ungdomsböcker, kapitelböcker och faktaböcker samt en och annan gissning kring vad juryn valt i år.
Önskar du köpa någon av titlarna och samtidigt stötta mig får du gärna använda köplänken till Adlibris.
”Min bror måste åka till doktorn. Pappa lyssnar inte fast jag säger att lajon går till veterinären. Mamma vill att vi ska sitta och prata i soffan. Det gör inte lajon.” . När storebror plötsligt blir sjuk ställs tillvaron på ända. Han vill inte leka lajon längre och orkar inte jaga gnuer på savannen. På sjukhuset måste allt vara lugnt och stilla, men lajon vill ju inte sitta fast i slangar och sladdar. . I ”Vi är lajon!” möts debutanten Jens Mattsson och den väletablerade finlandssvenska illustratören Jenny Lucander. Genom svårigheterna håller syskonen envist fast vid leken och när orken tryter tar lillebror med storebror på äventyr. Sjukhusmiljön och hemmet flätas samman i brödernas savann i både ord och bild. En sänggrind blir till galler kring lajonburen och i sjukhuskorridoren träffar de såväl tantzebran som gubbflodhästen. . Berättelsen träffar rakt i hjärtat, ett svårt ämne som berättas på ett lekfullt sätt utan att för den skull förlora svärtan. Mattsson har valt ett berättargrepp som lämnar öppet för tolkning och berättelsen kan därför läsas på olika nivåer beroende på mottagare. . Lucanders illustrationer har sedan länge en alldeles särskild plats bland våra nutida illustratörer. Färgpaletten, ansiktsuttrycken och den otroliga mängden detaljer känns igen från t. ex. ”Vildare, värre, Smilodon”. Svep åt sidan för att se ett par uppslag. . ”Vi är lajon!” lämnar ingen oberörd. Ett av höstens starkaste boksläpp, rekommenderas å det varmaste! . Länkar till Adlibris och Bokus för den som önskar köpa boken och samtidigt stötta mig utan att det kostar något extra.
”-Hur känns det, Viggo? undrar mamma när han har stått tyst på tröskeln jättelänge. Viggo känner efter ordentligt innan han svarar. Som gammal Fanta, tänker han. För nu märker han att de glada kolsyrebubblorna inuti är nästan borta.” . Äntligen ska Viggos mamma flytta hem! Eller ja, inte hem men till en lägenhet i samma stad istället för långt bort i Danmark. Viggo fantiserar om hur härligt det ska bli att ha mamma nära, om allt de får göra för henne och om lyxiga guldkranar och bubbelbad. Han kanske har råkat säga till Malte att de ska skaffa hund också. Men inget blir riktigt som i Viggos fantasi. Hur hanterar man sånt? . I ”Viggo och mammalivet” spinner Lisa Bjärbo skickligt vidare på Viggos känsloregister (som tidigare beskrivits i ”Viggo och rädslolistan”). Porträttet av en pojke med stor fantasi och känslostormar växer och breddas när han ställs inför nya svårigheter. Som när han sett fram emot att få vara hos mamma en hel vecka åt gången men inte riktigt tänkt på att pappa då blir ensam. . Bjärbos Viggo-böcker fyller ett tomrum där pojkar tillåts ha nära till gråten, visa sina känslor och prata om sina rädslor. Där humor och coola parkourgrejer får ta plats tillsammans med oro i magen över vad kompisen ska tycka om att man kanske ljugit lite. Johanna Magorias blyertsillustrationer fångar såväl de tuffa som de mjuka och ängsliga sidorna och samspelar väl för att få till både den humor och det allvar boken rymmer. Ännu en pärla för barn som är sisådär 5-6 år och uppåt 9-årsåldern. Rekommenderas!
”Nästa dag åker Lucas och Mika till sjukhuset. Där finns bäbisen. Den har kommit ut ur magen nu. -Hej Glitterbäbisen, säger Mika. Jag är ditt syskon. Men bäbisen svarar inte. Den kan inte prata än.” . Igår gav jag den här boken till min brorsdotter och imorse vaknade hon och var storasyster! Ett litet gull kom till världen inatt och jag hade glädjen att få bli faster för fjärde gången och barnen fick sin nionde kusin. Omtumlande midsommarnatt! . ”Boken om att få syskon” av Maria Frensborg och Maija Hurme är en moderniserad variant av Astrid Lindgrens ”Jag vill också ha ett syskon”. Istället för att enbart kretsa kring en kärnfamilj får vi här serverat en rad olika sätt att få syskon på. Huvudpersonen Mika har visserligen en mamma och en pappa men hens förskolekompisar och grannar har tvillingsyskon, halvsyskon, är adopterade eller har två mammor. . En rar liten berättelse med normtänk i både ord och bild. Plus för huvudkaraktär som inte könas, pappor som tar ansvar och många hudfärger representerade i Maija Hurmes mjuka pastellillustrationer. Boken avslutas med en faktadel med olika frågeställningar som kan komma i väntan på syskon. . Välkommen bruksbok för blivande syskon! Tagga gärna någon som väntar syskon, perfekt förberedelse för storbarn. . Länk till Bokus och Adlibris för den som önskar handla.
”Myran önskar att han också var där ute, men han får inte plats på filten. Lillasyster ligger i mitten med mamma och Jesper på varsin sida. Hon kommer aldrig att behöva längta efter sin mamma eller sakna sin pappa. Hon har alltid båda.” . Det är sommarlov och Myran ska vara i sommarstugan med mamma, Jesper och lillasyster en hel månad innan han och pappa åker till Italien. Sedan lillasyster föddes har allt blivit annorlunda. Hon är gullig och så men ibland är det som om Myran inte finns. Mamma är trött jämt och hinner aldrig läsa. Hon tycker att Myran kan skaffa en sommarkompis så han får lite sällskap och slipper ha tråkigt. Men när Gloria dyker upp blir Myran tveksam, hon har så många hemligheter att det snart bubblar över i Myrans huvud. . I ett känslosamt farväl får vi i den tredje och avslutande delen, ”Hemliga Myran”, äntligen kliva in i Myrans värld igen. I känslostormarna kring att bli åsidosatt till förmån för en bebis, saknaden efter kompisarna och problemen som uppstår med nya bekantskapen Gloria. . Linn Gottfridssons Myran går rakt in i hjärtat och stannar där. Ett underbart porträtt av en känslosam, funderande kille som tillåts vara sig själv. Vanlig vardag när den är som bäst, illustrerad med stil och finess av Emma AdBåge och hennes smått magiska blyertspenna. Utmärkt högläsning eller egenläsning för barn i lågstadieåldern, från ca 5 år och uppåt. . För den som ännu inte upptäckt Myran finns nu alla tre böckerna ute. Här finns länk för den som vill köpa någon/alla på Bokus.
Känslan av att som barn tvingas åka till den där avlägsna släktingen på kalas. Där det varken finns leksaker eller böcker, där det luktar konstigt och serveras alldeles för svag saft. Där de vuxna pratar över huvudet på barnet som gång på gång undrar när man får åka hem. Den känslan av utanförskap gestaltar Ebba Forslind inkännande i bilderboken ”Fastrarna”. . Berättarjaget ska åka på kalas med mamma, småsyrrorna och mammas kille Björn. Det är Björns gamla mamma som ska firas och det är tråkigt och nästan lite fult där hon bor. Alla bara gullar med småsyrrorna, någon har ritat i den enda boken och alla leksaker är sönder. Men så ropviskar Björns vuxna småsyrror lite tyst från köket. De undrar om de kanske kan få bli fastrar? Vips byts den grå tristessen mot fastrarnas upptåg och färgglada famn. . I likhet med debuten ”Jättejättebråttom” ställer sig Ebba Forslind på barnets sida. Här ges plats åt barnet som inte längre har gulliga små fötter men som ändå vill känna sig liten ibland. Som vuxit ur det barnsliga men ännu inte vuxit i vuxenvärlden. Barnet som gärna vill höra till men inte finner sin plats bland tulpaner och svag saft. . Forslinds färgskala är mild och detaljerna sparsmakade. Sidorna är matta med handskrivet typsnitt i poetisk ton. Boken har ett inbjudande liggande format som lockar små barnhänder till läsning. Med små medel fångas skickligt stämningen genom barnets avslöjande minspel. I illustrationerna kan man skönja kopplingar till Elsa Beskows tre tanter och Farbror Blå. Ett grepp som sätter berättelsen i perspektiv och låter den dåtida ovanliga familjekonstellationen omvandlas till en modern bonusfamilj där Tant Bruns leopardmönster omfamnar såväl barnet som läsaren. . ”Fastrarna” är en pärla och en värdig avslutning på förlaget Urax utgivning av konstnärliga och lekfullt poetiska bilderböcker.
